Halleluljah Moment

Jag pratade med Robin på telefon alldeles nyss. Det var jobbigt. Jag grät. Idag har vi varit ihop i ett och ett halvt år. Det känns stort, för mig. För det är mitt längsta förhållande nånsin. Och jag saknar honom så mycket, att det gör ont att höra hans röst. Jag vill bara att han ska komma hem. Men han verkar ha det otroligt bra, vilket är precis vad jag väntade mig. Och jag har roligt också. Har träffat en kompis nästan varje dag, vilket är jättekul. Har inte umgåtts med mina vänner så mycket på sistone, eftersom jag är asskass på att hålla kontakten. Men jag har försökt, och jag har lyckats. Har träffat nästan alla som jag har tänkt "vi borde ses snart" om. Helt underbart. Och i övermorgon börjar skolan. Och Serben är hemma!!! Så jag är skitglad. Vi ska ses imorgon, hon jag och Philip. Det gör mig väldigt glad alltså.

Jag försöker att inte tänka för mycket på Robin, för då blir jag bara skitledsen. Men nu har första veckan gått, och det är exakt två veckor kvar tills han kommer hem. Första veckan har gått fort, och nu när skolan börjar så borde andra veckan gå ännu fortare. Jag längtar tills den 5:e september.

Imorgon så ska jag handla skolsaker. Jag ska köpa ett fint block som jag har spanat ut på Åhléns, ett datorfodral på Webhallen, en mapp och lite ordentliga pennor. Det behöver jag. Sen ska jag bara spana runt och önska att jag hade mer pengar.

Nästa vecka ska jag gå till Gamestop i Kista och träffa butikschefen och presentera mig i hopp om ett arbete. Jag hoppas verkligen. Jag vill ha ett jobb. Det är inte min stil att vara arbetslös, jag tycker om att ha något att göra. Så jag hoppas stenhårt. Det skulle vara awesome med ett nytt jobb. Särskilt ett med bra, vit, laglig lön. Sen gillar jag faktiskt dataspel.

På tisdag ska jag träffa Felicia igen! Vi sågs i veckan igen och åt middag. Eller hon åt middag, jag drack en drink. Det var jättetrevligt, jag gillar henne verkligen. Hon är en såndär människa som är svår att inte tycka om. Hon är superhärlig! Så det är ett stort plusi kanten. Och samma dag så kommer Andrea hem till Stockholm! Ännu ett gianormous plus i kanten! happyface! Och på måndag ska jag fika med Björn :)

Jag har en vecka av roligheter framför mig! Jag ser verkligen fram emot skolan. Jag tror att det kommer vara precis som jag önskar att det ska vara. Jag blir kär av tanken på att få skriva, i skolan, utan alla tråkiga andra ämnen. Så jag ska tänka på allt det glada istället för att vara ledsen över min bortsprungna kärlek! YAY för den stundande awesomekickass veckan!

Det känns som om jag har missat nåt. Folk runt mig påbörjar sina nya, spännande liv i andra länder och har äventyr. Jag? Jag sitter hemma i min säng och önskar bort mig själv. Livet är så utomordentligt tråkigt ibland. Visst, jag har PMS så allting känns 140 000 ggr värre än det gör annars, men ändå. Livet är händelselöst. Jag längtar till skolan börjar så att jag kan slippa den här mentala apatin. Jag orkar inte bara existera och inte göra något. Jag vill väl leva jag också, om än lite lugnare än alla andra. Det är så tråkigt. Jag gör ingenting. Jag bara är. Imorgon ska jag sitta inne med en skål smågodis och min syster och kolla på gamla filmer. När vi bestämde det lät det skönt, nu vill jag inte längre. Jag är för rastlös. Vill inte sitta på min feta röv och bara kolla på när den blir fetare. Varför har alla ett liv utom jag?

Idag åkte Robin till Mallorca för sin bartenderkurs. Jag fattade inte riktigt att det skulle göra så inåt helvete ont på mig. Han ska bara vara borta i tre veckor, men det känns som fyra år. Jag pendlar mellan att tycka att det kommer gå jättefort, till att nästan dö av längtan. Jag älskar min man fruktansvärt mycket och jag vill att han ska göra det som han drömmer om. Men mitt inre ego vill att han ska stanna hemma med mig. Jag kämpar med mitt inre ego och hoppas att tiden ska gå fort. Jag har mycket kärlek sparat hos mig. De senaste två veckorna har bara varit ett enda stort kärleksmaraton. Vi har fokuserat på att få vara tillsammans och göra roliga saker, och ta massor med kort. Vi var på Tom Tits och Robin köpte ett rött stresshjärta till mig, ett sånt som man klämmer på. Jag sitter med det just nu, och Ahmed, den söta bläckfisken som han gav mig när vi var på Aquaria tidigare i år.

Det gör ganska ont att vara utan min andra hälft. Vi har varit så nära varandra hela sommaren, setts nästan varje dag, och om vi inte setts så har vi åtminstone pratat i telefon eller smsat. Men nu kommer det inte bli så mycket sånt, sorgligt nog. Jag kommer mejla honom mer än han mejlar mig, eftersom jag har  tillgång till internet mer. Han kommer ju flänga runt i geografin och göra drinkar och partaja. Men jag tror inte att han kommer glömma mig. Vi älskar varandra för mycket. Han har till och med satt ringen jag gav honom på andra handen, på äktenskapsfingret. Allt för min sinnesro, så att alla skanky hoes ska låta bli min man. Jag litar på honom, men jag är ändå paranoid. Jag tror inte att jag skulle kunna pussla ihop mig själv igen särskilt lätt om vi inte var tillsammans. Han är en stor del av mig nu. Min andra hälft.

Till viss del gillar jag att vara ensam. Men vi har lyckats med att kunna vara ensamma tillsammans, så nu känner jag mig dubbelt så ensam. Det är inte så kul att vara utan honom. Han är ju min bästa vän. Och när han kommer hem ska vi leta efter en lägenhet i Södertälje, vår drömstad. Vi ska skaffa en kattunge som ska heta Tubby, Silly eller Tjockis. Jag längtar fruktansvärt mycket tills det är dags för det. Vi har hela våra liv framför oss, och när han har blivit bartender så kommer det bli ännu bättre! Ingen ska någonsin behöva ge upp sina drömmar, och jag skulle suga fetmycket som flickvän om jag inte lät honom uppfylla sina drömmar. Hans lycka är min lycka. Så jag håller ut och tänker på framtiden, och all den kärlek jag kommer få när han kommer hem. Jag längtar.