Mirr!

Idag åkte Robin till Mallorca för sin bartenderkurs. Jag fattade inte riktigt att det skulle göra så inåt helvete ont på mig. Han ska bara vara borta i tre veckor, men det känns som fyra år. Jag pendlar mellan att tycka att det kommer gå jättefort, till att nästan dö av längtan. Jag älskar min man fruktansvärt mycket och jag vill att han ska göra det som han drömmer om. Men mitt inre ego vill att han ska stanna hemma med mig. Jag kämpar med mitt inre ego och hoppas att tiden ska gå fort. Jag har mycket kärlek sparat hos mig. De senaste två veckorna har bara varit ett enda stort kärleksmaraton. Vi har fokuserat på att få vara tillsammans och göra roliga saker, och ta massor med kort. Vi var på Tom Tits och Robin köpte ett rött stresshjärta till mig, ett sånt som man klämmer på. Jag sitter med det just nu, och Ahmed, den söta bläckfisken som han gav mig när vi var på Aquaria tidigare i år.

Det gör ganska ont att vara utan min andra hälft. Vi har varit så nära varandra hela sommaren, setts nästan varje dag, och om vi inte setts så har vi åtminstone pratat i telefon eller smsat. Men nu kommer det inte bli så mycket sånt, sorgligt nog. Jag kommer mejla honom mer än han mejlar mig, eftersom jag har  tillgång till internet mer. Han kommer ju flänga runt i geografin och göra drinkar och partaja. Men jag tror inte att han kommer glömma mig. Vi älskar varandra för mycket. Han har till och med satt ringen jag gav honom på andra handen, på äktenskapsfingret. Allt för min sinnesro, så att alla skanky hoes ska låta bli min man. Jag litar på honom, men jag är ändå paranoid. Jag tror inte att jag skulle kunna pussla ihop mig själv igen särskilt lätt om vi inte var tillsammans. Han är en stor del av mig nu. Min andra hälft.

Till viss del gillar jag att vara ensam. Men vi har lyckats med att kunna vara ensamma tillsammans, så nu känner jag mig dubbelt så ensam. Det är inte så kul att vara utan honom. Han är ju min bästa vän. Och när han kommer hem ska vi leta efter en lägenhet i Södertälje, vår drömstad. Vi ska skaffa en kattunge som ska heta Tubby, Silly eller Tjockis. Jag längtar fruktansvärt mycket tills det är dags för det. Vi har hela våra liv framför oss, och när han har blivit bartender så kommer det bli ännu bättre! Ingen ska någonsin behöva ge upp sina drömmar, och jag skulle suga fetmycket som flickvän om jag inte lät honom uppfylla sina drömmar. Hans lycka är min lycka. Så jag håller ut och tänker på framtiden, och all den kärlek jag kommer få när han kommer hem. Jag längtar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0