Halleluljah Moment

Ok, kort och gott kan vi ju säga att min artonårshelg ägde fetmycket röv. Fick massvis med fina presenter på fredagen, dvs Dagen D, middag på thairesturangen här på hörnet, gos med mannen och hyrfilm. Lördagen var stressig. Upp vid nio då mannen åkte för att jobba. Linnea trodde att hon skulle kunna gå och lägga sig igen, men blev blåst när hon istället tvingades att baka bullar, och efter det var fixet inför öppet hus i casa del Nea i full gång.

Sen dök den utomordentligt luriga Adam, numera kallad Charlie Muhammed (efter att Robin kom på att han är vårt oäkta barn) upp, cirkus en och en halv timme för tidigt. Lurigt! Så jag blev ursäktad från allt fix (ha!) för att socialisera. Sen bytte familjen om till fina kläder och gästerna började välla in. Det var så otroligt sjukt mycket folk att det var omöjligt att hålla koll på hur många det var. Och ändå blev inte alla godsaker uppätna! Men men, mer till det tjocka barnet i mig.

Efter ett bra tag bestämde sig alla vi ungdomar för att gå ut och göra stan. Så vi horade till oss lite, och begav oss ut. Först gick vi till Nivå 22, som är väldigt överskattat tyckte jag iaf. Trist. Sen gick vi till Toxic, som var ett trevligt dansställe där Robin bjuckade på min första drink, en P2:a. Den var god. Sen dansade vi jävligt mycket. Det ägde. Drack en till drink, en som min syster köpte åt mig med pengar som min mormor hade gett henne för att kunna bjuda mig på en drink. Fina mormor.

Dock drog alla typ hemåt vid ett, halv två, då typ alla var cpigt trötta. Vi käkade på Max vid centralstation innan det bar av hemåt. Jag, serben och Adam sov hos mig, och jag sov som ett barn. Underbart.

Det var en fin helg, kort sagt. Tjoho! :)

Jävla helvetes satans... skit. Ni vet sånadär händelser som ger en lust att ställa sig upp och skrika "NEJ!! Det är INTE OKEJ!! Det är MIN dag, och DU ska göra som JAG säger!! NU!!! BRÖÖL!!", samtidigt som man hör sin inre artiga tant säga "Nej, nej, det är okej, jag förstår! Det är ingen fara!" samtidigt som man tänker vafan hände nu? Såna händelser suger. Särskilt när man inte är tillräckligt smart/modig/stark för att säga nej, när man egentligen borde göra det.

Idag är det förvånansvärt nog fredag. Det känns som onsdag. Men iofs, det har varit en speciell vecka. I onsdags så åkte alla treor på SFG till Väddö för att jobba med ledarskapsveckan i 36 timmar. Vi åkte vid tio, och var framme strax efter elva. Då åt vi lunch, och sen började arbetet. Det finns tre ledarskapsgrupper, och jag och min grupp är i Tobbes grupp, prisa gud. Tobbe äger alla.

Dock hade skolans auktoritetspersoner bestämt sig för att ha tre teman, ett för varje grupp, istället för bara ett som vi vanligtvis har. Men men, vafan ska man göra. Vi har iaf ett ganska kickasstema, dvs... decennier. Låter skittrist, jag vet, men faktiskt är det rätt kul. Min grupp ska ha 50-talet, och det kommer äga. Det kändes t.o.m som vi kom någon vart, och det är jävligt najs. Så det är bra iaf. Sen hade dom gratis kaffe/choklad/te/vadsomhelst i matsalen, så vår grupp knarkade sånt, vilket orsakade hyperaktivitet. Awesome.

Sen sov vi. Jag fick ligga i samma säng som Serben, eftersom dom hade planerat så dåligt att Carro och Denise inte fick någon sovplats, och fick bo med oss. Jag fick ingen kudde :(

Sen dagen efter så jobbade vi lite mer innan vi slutligen åkte hem. Jag köpte nässprej och hyrde film, och sen myste jag hela dagen igår. Det var väldigt trevligt.

Idag ska jag och Robin på en Fråga Olle-inspelning. Min systers kompis hade fått biljetter, men ingen kunde gå så jag fick dom, och det var ju snällt! Så jag ska dit ikväll, och sen ska jag sova hos Robin. På lördag ska jag följa med mannen på kräftskiva, och jag är skräckslagen inför mötet med hans kompisar. Här har man tjatat om att få träffa hans vänner i evigheter, och nu när det är dags har ju lust att fly landet. Det är läskigt! Tänk om dom tycker att jag är tråkig? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om dom tycker att jag är ful? Tänk om jag blir aspackad och gör något dumt? TÄNK OM!!!

Det är läskigt. Jag vet inte vad jag ska ha på mig... Hoo. Nåja. Nu är det iaf inte långt tills jag fyller arton. En vecka. Sen jävlar!!

Det är en såndär dag idag. En såndär dag då man alldeles för sent inser att man borde ha stannat i sängen imorse. Jag har varit drabbad av en elak förkylning sen i onsdags, och har legat däckad fram till igår. Igår gjorde jag min första eskapad till den riktiga världen igen: jag gick till videobutiken och tillbaka. Vilket är ca en halv kilometer. Och under den korta streckan så svettades jag rakt genom tröjan. Det sög.

Men jag hade iaf en massa film att trösta mig med. Idag har jag legat och myst hela dagen, med film och te i min syrras gamla rum. Det var jätteskönt, med regnet trummandes på fönstret och allt. Men sen skulle jag ju gå ut, för att åka till Bergshamra för att vara med gänget. Jag och syster laddade upp med chips, godis och öl, och åkte dit. Redan vid busshållplatsen började jag klappa ihop. Blodtrycket var åt helvete, jag svettades och frös om vartannat och jag hade ont i magen. Men jag åkte i alla fall, dum som jag är. Inga mediciner hade jag med mig heller, förutom nässprej. Smart.

Så väl där spenderade jag en halvtimme inne på toan med huvudet mellan knäna medans jag försökte få världen att sluta snurra. Sen ringde syrran till farsan och han kom och hämtade oss. Det SÖG. Jag vill inte vara en krasslig jävla bakteriehärd! Suck.

Men men. Så nu har jag legat och tittat på Apocalypto och vilat, så nu mår jag bättre. Robin är på väg hit och det känns bra att få ha någon att sova bredvid.

För övrigt var det en annan sak jag ville säga också. Kommer ni ihåg Johan, mitt ex sen urminnes tider? Nå, han är tillbaka. Typ. Eller nej, men jag ska förklara. För en vecka sen sa Andrea till mig "Johan vill prata med dig." Jag sa, visst, kör i vind. Så under hela den här veckan har jag gått och väntat och väntat och väntat och närapå dött av nervositet, för ju längre tiden gick desto oroligare blev jag. Vad ville han med mig?

Men så nu så fick jag veta, att han fortfarande, efter all den här tiden, mår mindre bra för att han gjorde illa mig. Herregud vad gulligt det är! Jag menar, det var så LÄNGE sen! Typ mer än två år! Och jag är så över det, jag tycker inte ens synd om den person jag var då längre när jag tänker på det. Jag skiter i det. För utan det, hur hade jag då varit idag?

Men i alla fall, det är så sött att han faktiskt bryr sig. Fortfarande. Förra gången han hörde av sig till mig så bad jag ju honom i princip att dra åt helvete, för då gjorde det fortfarande lite ont. Men nu är det lugnt, för jag menar, jag har en man med tvättbräda som tycker om att massera mina fötter och som har en rumpa som man kan studsa ett mynt ifrån; vem bryr sig om dåtiden?

Nejmen. Det är fint i alla fall. Upprättelse! Yay!


Dagens citat:
Jag: *suckar* "Karlar!"
Farsan: "Men dom är goa att klämma på!"

Jag är jättesjuk och borde egentligen sova, men jag kom på att det finns en sak jag vill säga. Imorse när jag vaknade så möttes jag av en... underbar syn. det var mörkt, men en smal strimma av ljus kom in vid sidan av rullgardinen och föll rakt över oss. Där låg Robin, naken, lugnt sovandes och insnodd som en mask i mina lakan. Han tittade på mig och sa "God morgon" och log, och somnade sen om medan jag tog en dusch.

Varje gång jag gick in i rummet så låg han där, invirad i sängkläderna, med rufsigt hår och sin klassiska nöjd-min. Jag kunde inte låta bli att le inombords varenda gång jag såg honom. På utsidan däremot var det lite svårare, eftersom jag hade ont i huvudet och halsen. Men ändå.

Det är en såndär minnesbild, ni vet, en sån som man tar fram när man är lite nere och njuter av. Precis som det ska vara. Och nu luktar hela min säng Robin. Precis som det ska vara.

Dagens citat:
Jag: "Din mamma."
Robin: "Din pappa."
Jag: "Din mamma."
Robin: "Din pappa!"
Jag: "Din mamma."
Robin: "Snömannen!"