Dålig, dålig dag.
Det är en såndär dag idag. En såndär dag då man alldeles för sent inser att man borde ha stannat i sängen imorse. Jag har varit drabbad av en elak förkylning sen i onsdags, och har legat däckad fram till igår. Igår gjorde jag min första eskapad till den riktiga världen igen: jag gick till videobutiken och tillbaka. Vilket är ca en halv kilometer. Och under den korta streckan så svettades jag rakt genom tröjan. Det sög.
Men jag hade iaf en massa film att trösta mig med. Idag har jag legat och myst hela dagen, med film och te i min syrras gamla rum. Det var jätteskönt, med regnet trummandes på fönstret och allt. Men sen skulle jag ju gå ut, för att åka till Bergshamra för att vara med gänget. Jag och syster laddade upp med chips, godis och öl, och åkte dit. Redan vid busshållplatsen började jag klappa ihop. Blodtrycket var åt helvete, jag svettades och frös om vartannat och jag hade ont i magen. Men jag åkte i alla fall, dum som jag är. Inga mediciner hade jag med mig heller, förutom nässprej. Smart.
Så väl där spenderade jag en halvtimme inne på toan med huvudet mellan knäna medans jag försökte få världen att sluta snurra. Sen ringde syrran till farsan och han kom och hämtade oss. Det SÖG. Jag vill inte vara en krasslig jävla bakteriehärd! Suck.
Men men. Så nu har jag legat och tittat på Apocalypto och vilat, så nu mår jag bättre. Robin är på väg hit och det känns bra att få ha någon att sova bredvid.
För övrigt var det en annan sak jag ville säga också. Kommer ni ihåg Johan, mitt ex sen urminnes tider? Nå, han är tillbaka. Typ. Eller nej, men jag ska förklara. För en vecka sen sa Andrea till mig "Johan vill prata med dig." Jag sa, visst, kör i vind. Så under hela den här veckan har jag gått och väntat och väntat och väntat och närapå dött av nervositet, för ju längre tiden gick desto oroligare blev jag. Vad ville han med mig?
Men så nu så fick jag veta, att han fortfarande, efter all den här tiden, mår mindre bra för att han gjorde illa mig. Herregud vad gulligt det är! Jag menar, det var så LÄNGE sen! Typ mer än två år! Och jag är så över det, jag tycker inte ens synd om den person jag var då längre när jag tänker på det. Jag skiter i det. För utan det, hur hade jag då varit idag?
Men i alla fall, det är så sött att han faktiskt bryr sig. Fortfarande. Förra gången han hörde av sig till mig så bad jag ju honom i princip att dra åt helvete, för då gjorde det fortfarande lite ont. Men nu är det lugnt, för jag menar, jag har en man med tvättbräda som tycker om att massera mina fötter och som har en rumpa som man kan studsa ett mynt ifrån; vem bryr sig om dåtiden?
Nejmen. Det är fint i alla fall. Upprättelse! Yay!
Dagens citat:
Jag: *suckar* "Karlar!"
Farsan: "Men dom är goa att klämma på!"
Men jag hade iaf en massa film att trösta mig med. Idag har jag legat och myst hela dagen, med film och te i min syrras gamla rum. Det var jätteskönt, med regnet trummandes på fönstret och allt. Men sen skulle jag ju gå ut, för att åka till Bergshamra för att vara med gänget. Jag och syster laddade upp med chips, godis och öl, och åkte dit. Redan vid busshållplatsen började jag klappa ihop. Blodtrycket var åt helvete, jag svettades och frös om vartannat och jag hade ont i magen. Men jag åkte i alla fall, dum som jag är. Inga mediciner hade jag med mig heller, förutom nässprej. Smart.
Så väl där spenderade jag en halvtimme inne på toan med huvudet mellan knäna medans jag försökte få världen att sluta snurra. Sen ringde syrran till farsan och han kom och hämtade oss. Det SÖG. Jag vill inte vara en krasslig jävla bakteriehärd! Suck.
Men men. Så nu har jag legat och tittat på Apocalypto och vilat, så nu mår jag bättre. Robin är på väg hit och det känns bra att få ha någon att sova bredvid.
För övrigt var det en annan sak jag ville säga också. Kommer ni ihåg Johan, mitt ex sen urminnes tider? Nå, han är tillbaka. Typ. Eller nej, men jag ska förklara. För en vecka sen sa Andrea till mig "Johan vill prata med dig." Jag sa, visst, kör i vind. Så under hela den här veckan har jag gått och väntat och väntat och väntat och närapå dött av nervositet, för ju längre tiden gick desto oroligare blev jag. Vad ville han med mig?
Men så nu så fick jag veta, att han fortfarande, efter all den här tiden, mår mindre bra för att han gjorde illa mig. Herregud vad gulligt det är! Jag menar, det var så LÄNGE sen! Typ mer än två år! Och jag är så över det, jag tycker inte ens synd om den person jag var då längre när jag tänker på det. Jag skiter i det. För utan det, hur hade jag då varit idag?
Men i alla fall, det är så sött att han faktiskt bryr sig. Fortfarande. Förra gången han hörde av sig till mig så bad jag ju honom i princip att dra åt helvete, för då gjorde det fortfarande lite ont. Men nu är det lugnt, för jag menar, jag har en man med tvättbräda som tycker om att massera mina fötter och som har en rumpa som man kan studsa ett mynt ifrån; vem bryr sig om dåtiden?
Nejmen. Det är fint i alla fall. Upprättelse! Yay!
Dagens citat:
Jag: *suckar* "Karlar!"
Farsan: "Men dom är goa att klämma på!"
Kommentarer
Trackback
