Out of sight, out of mind.
Är det fel av mig att vara så svartsjuk att jag nästan blir grön? Jag avskyr tanken på att andra kvinnor kanske rör vid min man. Jag blir galen. Jag har redan trust issues, det vet jag, och jag försöker jobba med det. Men varje gång jag tänker "men det är ju ROBIN, världens mest lojala, underbara man, är du dum i huvudet?" så kommer den lilla raden "out of sight, out of mind" upp. Det är inte kul alls. Det känns som om jag väntar mig att han ska komma hem och genast bekänna otrohet för mig. Och då är det slut, eftersom jag aldrig skulle vara tillsammans med någon jag inte litar på. Och mig får man bara en chans med, sumpar man den så åker man ut.
Det känns så fruktansvärt orättvist mot honom att tänka såhär. Men jag kan inte låta bli. Jag har hört Andreas (för mig) skräckhistorier om hur typ alla på bartenderkurser som har pojk/flickvänner är otrogna mot varandra i tid och otid. Det känns ju kul. Jag vill inte tänka såhär, men jag kan inte sluta. Jag vill kunna lita på folk, men varje gång jag gör det så får jag fan för det. Med både killar och vänner. Det är därför jag inte tycker om människor. Dom är förrädiska. Jag föredrar mitt eget och en god boks sällskap. De sviker en åtminstone inte.
Nja, okej, jag är väl en aning bitter. Det känns som om jag har ett svartsjukefrö inom mig som precis börjat gro, och innan han hinner komma hem kommer den att blomma, och då blir jag galen. Sen hjälper det ju inte att han inte hör av sig särskilt mycket heller. Det kostar faktiskt inte mer än ett vanligt sms. Och hans fingrar har, såvitt jag vet, inte trillat av. Märker ni att jag håller på att bli galen? Jag vill bara att han ska prata med mig. Jag tror att det vore lättare om jag visste lite mer av vad han gjorde. Nu har jag bara min egen fantasi som referens, och den är, som bekant, skitelak. Så. Jag önskar att han hörde av sig mer. Men det gör han inte. Det känns redan som om han har varit borta i veckor. I mitt sinne går tiden fortare än utanför. Det suger.
