Halleluljah Moment

Det känns som om jag har missat nåt. Folk runt mig påbörjar sina nya, spännande liv i andra länder och har äventyr. Jag? Jag sitter hemma i min säng och önskar bort mig själv. Livet är så utomordentligt tråkigt ibland. Visst, jag har PMS så allting känns 140 000 ggr värre än det gör annars, men ändå. Livet är händelselöst. Jag längtar till skolan börjar så att jag kan slippa den här mentala apatin. Jag orkar inte bara existera och inte göra något. Jag vill väl leva jag också, om än lite lugnare än alla andra. Det är så tråkigt. Jag gör ingenting. Jag bara är. Imorgon ska jag sitta inne med en skål smågodis och min syster och kolla på gamla filmer. När vi bestämde det lät det skönt, nu vill jag inte längre. Jag är för rastlös. Vill inte sitta på min feta röv och bara kolla på när den blir fetare. Varför har alla ett liv utom jag?