Halleluljah Moment

Började med stadig förkylning. Sen magkatarr och extrem smärta. Sen ögoninfektion. Sen urinvägsinfektion. Sen njurbäckeninflammation. Sen öroninflammation. Har jag nämtn att min kropp är fruktansvärt jävla värdelös, när det kommer till immunförsvar? Jag menar, allvarligt. Vem fan får allt det här - samtidigt?! Jag måste ha varit Hitler eller nåt i mitt förra liv för såhär jävligt är det få människor som har. Så här ligger jag i min säng, genomsvettig, med gult antiinflammatoriskt gojs i ögonen (som gör att jag knappt kan se, blir ju kul att kolla på film/läsa bok då), med fyra alvedon, två rinexin och en penicillintablett i magen, en fet mesvarm värmekudde på magen, kallt te på bordet och fyra liter snor i näsan. Har jag sagt att jag är bitter?

Fick gå till doktorn två gånger, först en gång akut så att jag kunde få en tid, det tog fem fucking minuter att komma ut ur bilen och upp till doktorn pga fantastisk njursmärta som strålade upp till revbenen och hela vägen ner i knäna. Så varje gång jag tvingades gå så såg det ut som om någon kört upp en pinne i röven på mig. Charmigt. Sen hem, sova tre timmar, åka tillbaka, gå upp, pinnen-i-röven-style, och ta prover. Få penicillin, gå hem. Grina massor, tycka jävligt synd om mig själv. Ligga ner, se hela andra säsongen av Skins igen, grina mera. Ta knark. Snyta mig för hårt, få ont i örat som inte släpper. Ta mer knark. Grina mer. Dö.

Det enda som är positivt är att under en knapp kvart så kom min finfina älskade man hit, trots att stränga tillsägningar att stanna hemma. Med sig hade han några mysiga kramar, och en underbart fin väska som jag beställde för en vecka sen och glömt bort att jag skulle få. Gladare Linnea. So there you have it. Jag kanske dör, men jävlar vilken fin väska jag har.