Halleluljah Moment

Jag är ett mentalt barn. Alltså, i skallen så är jag fem år gammal. Om jag förlorar i spel blir jag jättearg och skriker och grinar och är allmänt pinsam. Om någon inte gör som jag vill så tjurar jag. Fungerar inte det så gråter jag. När vi har diskussioner i skolan måste jag alltid säga vad jag tycker, allra högst och med min mest övertygande röst. Jag vill bestämma. Min inre femåring tycker att alla andra är så jävla dumma i huvudet, dom kan ingenting och därför ska jag bestämma, och hör sen.

Det är inte så bra, har jag kommit fram till. Faktum är att det suger kuk, i stora doser. Jävla penisar i flock, som Serben skulle säga. Det är jobbigt, och jag har ingen aning om hur jag kan övertyga min inre femåring att det kanske är dags att ändra lite på sig, om jag inte mutar henne med godis, men hur länge skulle det hålla?

Jag menar, aboo. Jag är en snorunge. 18 år och en total snorunge från helvetet. Jag behöver terapi.



Dagens citat:
Jag: "Men mamma, om ni hade fått veta att jag hade Downs syndrom eller något innan jag var född, skulle ni verkligen ha behållt mig då?"
Mamma: "Såklart gumman!"
Josse: "Fan heller!"
Jag: "Nej, men det är väl inte så konstigt. Dom hade ju redan dig."