Suck.
Ibland blir man jävligt trött. Numera när syster lämnat boet så har detta naturligtvis lett till att omsorg som räcker till två barn fördelas på ett. Vilket är jävligt mycket. För mycket. Dett har också lett till att jag får skulden för allting, oavsett om det är mitt fel eller inte. Till exempel: om Josse, jag och far sitter och munhuggs i vanlig ordning, så är det alltid "tyst Linnea", "du är så kaxig, Linnea" och "sluta bråka, Linnea.". För nu helt plötsligt så spelar det ingen roll hur otrevlig någon annan är, för det är alltid JAG som ska sluta. Inte Josse, inte pappa, utan jag. För JAG är så kaxig.
My ass att jag är så kaxig. Vad det egentligen handlar om är att jag är mycket lättare att säga till än Josse eller pappa, för dom skiter i det. Det gör inte jag, utan jag blir SUR. För jag tycker inte om att vara den ständiga syndabocken vars fel allting är. Varför är det alltid jag som ska vara tyst? Det är ju inte ens jag som börjar! Jag är inte värst! Varför är jag den som är "kaxig"?
Ett annat exempel är alldeles nyss. Jag fick en jättefin t-shirt av min syster i 18årspresent. Jag älskar den tröjan, det är min favorit av alla jag har, och jag har jävligt många. Nyss så såg jag att den har blivit färgad i tvätten. Den är numera limegrön. Jag hatar limegrönt. Min tröja var himmelsblå, vilket var passande eftersom den porträtterade en himmel och en ballong. Senast jag kollade, så var inte himlen limegrön.
Jag går då ut i vardagsrummet och frågar vem det är som har tvättat. Det är mor. Jag förklarar att hon har sabbat min tröja och visar att jag är upprörd. Hon säger bara "men jag kunde ju inte veta att den skulle bli färgad." Vafan, tänker jag. Nej visst, det kunde du inte. Men efter FYRTIO ÅR av att ha tvättat kläder, hur kommer det sig då att det bara är mina kläder som blir förstörda? Och alltid, ALLTID, mina favoritkläder? Och sen "Men tvätta dina kläder själv då!" Javisst, med nöje, men om DU slänger in en tvätt med MINA kläder, är det då MITT fel att dom blir förstörda? Och inte fick man en ursäkt heller. Jag hade brytt mig mindre om hon hade sägt förlåt, men nej nej. Självklart inte. Det går ju inte att be om ursäkt till mig, jag är ju så kaxig.
My ass att jag är så kaxig. Vad det egentligen handlar om är att jag är mycket lättare att säga till än Josse eller pappa, för dom skiter i det. Det gör inte jag, utan jag blir SUR. För jag tycker inte om att vara den ständiga syndabocken vars fel allting är. Varför är det alltid jag som ska vara tyst? Det är ju inte ens jag som börjar! Jag är inte värst! Varför är jag den som är "kaxig"?
Ett annat exempel är alldeles nyss. Jag fick en jättefin t-shirt av min syster i 18årspresent. Jag älskar den tröjan, det är min favorit av alla jag har, och jag har jävligt många. Nyss så såg jag att den har blivit färgad i tvätten. Den är numera limegrön. Jag hatar limegrönt. Min tröja var himmelsblå, vilket var passande eftersom den porträtterade en himmel och en ballong. Senast jag kollade, så var inte himlen limegrön.
Jag går då ut i vardagsrummet och frågar vem det är som har tvättat. Det är mor. Jag förklarar att hon har sabbat min tröja och visar att jag är upprörd. Hon säger bara "men jag kunde ju inte veta att den skulle bli färgad." Vafan, tänker jag. Nej visst, det kunde du inte. Men efter FYRTIO ÅR av att ha tvättat kläder, hur kommer det sig då att det bara är mina kläder som blir förstörda? Och alltid, ALLTID, mina favoritkläder? Och sen "Men tvätta dina kläder själv då!" Javisst, med nöje, men om DU slänger in en tvätt med MINA kläder, är det då MITT fel att dom blir förstörda? Och inte fick man en ursäkt heller. Jag hade brytt mig mindre om hon hade sägt förlåt, men nej nej. Självklart inte. Det går ju inte att be om ursäkt till mig, jag är ju så kaxig.
Kommentarer
Postat av: din blonda hora
hahahahahahahahahahahha XD Stackars älskling då! Föräldrar är dumma, dom skyller allt på oss. I miss yoouuuu <3
Trackback
