Halleluljah Moment

Jag letade just igenom mina gamla historier och saker som jag har skrivi, jag var på jakt efter nånting att skriva lite på nu när jag ändå känner för det. Då hittade jag den här texten, om Johan, som jag skrev den 22 september förra året. Min första, riktiga kyss heter den, och den läste jag samtidigt som jag lyssnade på Googoodolls låt "Iris", som var vår låt.

 "Jag träffade Johan på en avskedsgrillfest för min vän Andrea som skulle flytta till en internatskola i Skåne veckan efter. Jag minns att jag tyckte att han verkade trevlig sen första stund, om än inte sådär supersnygg. Jag tittade mer på en annan jättesnygg kille med blont hår och blå ögon som jag nu inte ens kommer ihåg vad han heter. Hursomhelst så började jag och Johan prata med varann bara av en slump, när vi upptäckte att Andrea hade glömt bestick och stekspade till köttet och alla retades med henne. Alla människor som kom på grillfesten var beväpnade med paraplyer.

Jag hamnade bredvid Johan när Andrea tjafsade med Jeanine om bästa sättet att ta sig över bäcken till andra sidan. Jag sa något skämtsamt om att dom borde ha paraplyfight, mest för mig själv, men Johan hörde mig och tyckte att det var roligt. Vi började skämta om att vi dela upp oss i två sidor och ha paraplykrig ute på ängen. Sen pratade vi inte på ett par timmar.

Men sen så hamnade han bredvid mig när vi rökte vattenpipa, och vi började prata om Rammstein och musik vi tyckte om, och sedan om nån sorts parodier på sagan om ringen som man kunde se på YouTube, och sen om Foamy, och då satt vi och citerade honom och hans mest kända citat. Det var roligt, och jag minns att jag tyckte att han var schysst. Dock tyckte jag att han skrattade väldigt roligt; han liksom kastade bak huvudet och garvade ashögt, vilket jag tyckte var skitkul.

Jag har länge haft som vana att säga "du få en guldstjärna för det" om någon gör något som jag gillar, typ som man fick på lågstadiet. Och så sa jag till Johan att han fick en guldstjärna för något, och han undrade vad man fick för det. Då hittade jag på att när man hade tre guldstjärnor så fick man en kram, sex guldstjärnor en kram och en puss, osv. Det uppmärksammade han och sa att då fick han jobba hårt då. Jag fattade aldrig att han faktiskt flörtade med mig då.

När kvällen var över tänkte jag inte så mycket på honom alls.

Sen var han med på en av våra pipkvällar, och han visade tydligt intresse för mig. Vi kramades en massa hela tiden och han satt bredvid mig hela kvällen. Jag tyckte om att få uppmärksamhet, och även att bli sedd på som en tjej liksom, istället för bara en kompis. Fast först förstod jag inget alls, utan tänkte bara "vad fan vill killen?".

Sedan var han med på en filmkväll hemma hos mig. Vi hade flörtat en del via MSN innan, och jag hade sagt att jag tänkte inta honom och ligga på hans bröstkorg, och han sa att han inte hade något emot det. Då hade han fyra guldstjärnor.

Strax innan dom skulle komma pratade jag med Marina i telefon, och hon sa "ta inte Johan ifrån mig". Jag blev arg och sårad, och trodde att jag hade feltolkat allting och att han egentligen inte var intresserad av mig, utan Marina; sådär som det alltid har varit förut, fast med andra kompisar. Jag var ledsen och lite avig gentemot Johan när dom kom. Men sen släppte det när vi tittade på House of Wax och alla gosade ner sig i en stor hög i min soffa.

På den filmkvällen, första gången då Andrea kommit hem över helgen, så låg jag med huvudet på hans bröstkorg, och med handen i hans. Han satt med armen runt mig och smekte mig på axeln, sniffade på mitt hår och smekte min hand. Det var sjukt mysigt. När han var tvungen att gå gav han mig en kram som kändes som om den varade i timmar. Precis när jag skulle stänga dörren gav han mig en blick som var som varm kola, och jag bara smälte. När jag satte mig i soffan igen så log alla mina kompisar mot mig med sånadäringa åhå-linnea-grattis-gumman-miner. Saffe höll min hand ett tag; hans sätt att säga grattis till mig.

Dagen efter hade vi pipkväll, och då var han också där. Jag höll på att bli sjuk och hade en stor fleece-filt med mig som jag satt och värmde mig med. Johan satt bredvid mig, med armen om mig och handen i min. Vi satt liksom och kramades och kände på varandra hela kvällen. Jag kysste honom på halsen några gånger och tyckte att det var väldigt roligt när luften verkade fastna i halsen på honom. Hans kompis Patrik hade också följt med. Dom båda bor i Bergshamra, och Patrik skulle ha match dagen efter. Dom borde ha tagit bussen, men Johan ville inte. Så det slutade med att alla droppade av lite då och då tills det bara var jag, Johan, Patrik och Sebastian kvar. Ingen hade hemmatid, och det slutade med att jag tvingade dom allihop att följa mig hem vid typ två-tiden. Hela vägen dit höll Johan min hand. När vi skulle säga hejdå så kramades vi återigen i cirka hundrafemtio år, och Patrik fick typ damp på oss. När jag ställde mig på tå för att pussa honom på kinden så vred han på huvudet och det blev någon sorts halv-muns-puss istället. Dock räknar jag inte det som en första kyss.

Sen, den 20de september, dagen efter min födelsedag, träffades jag och Johan ensamma för första gången. Vi gick hem till honom, och satte oss framför datorn. Jag hade räknat med att det skulle hända något och hade klätt mig så fint som möjligt. Jag var inte säker på hur jag kände för honom, och tänkte att jag bara skulle se hur det kändes att vara ensam med honom. Det kändes helt okej, vi tittade på roliga filmklipp på hans dator. Något som störde mig var att han inte rörde mig överhuvudtaget. Jag kände mig irriterad och sårad, och tänkte att kanske tycker han inte om mig i alla fall. Jag smsade Carro och rapporterade att det inte gick något bra, och sen kom han tillbaka från att ha ätit.

Enda orsaken till att det hände något var att jag var framfusig och la handen på hans ben. Jag kände mig som en total idiot, liksom "lalala, här sitter jag och tafsar på dig, lalala". Men sen fick jag gensvar genom att han la handen ovanpå min. Så vi satt och höll handen, vilket var mysigt.

Jag hade sagt till mamma att jag skulle vara hemma vid sju. Vi tog reda på busstiden och när vi borde gå. Men så tittade vi på något filmklipp som var väldigt roligt, och ett blev flera, och så plötsligt hade jag missat min buss. Jag sa att det inte spelade någon roll och så tittade vi på lite fler filmklipp. Vid typ halv åtta var jag tvungen att gå, och vi gick ner till busshållplatsen. Så precis när vi kommer mot busshållplatsen ser jag min buss och vänder mig om för att krama honom - och bussen bara kör förbi!

Vi skrattar, tittar när nästa buss går och sätter oss ner för att vänta. Jag gnäller lite över hur kallt det är och han lägger armen om mig och håller om mig. Vi väntar så i en kvart, och ser bussen närma sig. Vi ställer oss upp - och bussjäveln kör förbi oss igen!

 Då blev jag irriterad och bestämde att vi skulle gå till tunnelbanan istället så att jag kom hem någon gång. Vi går mot tunnelbanan, denna gång hand i hand. Mobilen ringer och det är Andrea som vill prata. Jag pratar en kort stund och säger att jag ringer henne sen för att jag var med Johan och det var oartigt, varpå hon vill prata med Johan. Johan och Andrea pratar hela vägen ner i tunnelbanan, vilket inte var långt. Väl där lägger han på, och vi ser att det är nio minuter tills mitt tåg går. Vi står och kramas ett tag, jag med mina läppar mot hans hals. Jag börjar kyssa honom på halsen, och han säger något i stil med "smakar det gott?" och jag svarar "mmmm". Han är precis ett huvud längre än mig och när jag står rakt räcker jag precis till hans haka. När jag står så så tittar jag upp. En mättad tystnad uppstår, och jag ska precis pipa fram ett kvävt "hej" när han böjer sig ner och trycker sina läppar lätt mot mina. Det var en väldigt oskyldig kyss, en förfrågan. När han drog sig tillbaka svarade jag med att ställa mig på tå och kyssa honom. Först tyckte jag att det kändes konstigt, sen var det bara mysigt. Vi kysste varandra en stund, och så ramlar min väska ner från min axel och ner på min arm, varpå jag släpper det tunga fanskapet på marken. Johan log mot mina läppar.

Sen begravde jag mitt huvud i hans axel, och han sitt i min. Jag noterar att det finns en bänk lite längre bort, och säger det till honom. Vi går bort dit och sätter oss. Då har jag redan missat mitt tåg. Så fort jag har satt mig så kysser han mig igen, och jag placerar en hand på hans kind.

Det kändes som om vi kysstes i år, men egentligen så var det kanske bara tjugo minuter. Gubbarna båset satt och glodde på oss och skrattade, dom hade nog trevligt dom också, men inte bemärkelsevis lika trevligt som jag hade.

Efter ett tag ringde min pappa och var väldigt arg, för vi det laget var klockan halv nio och jag skulle ha varit hemma för länge sen. Efter att ha ägnat en stund till att försöka lugna ner min far och ha lovat att ta nästa tåg, så lägger jag på och kastar mig återigen in i kyssandet.

Efter en stund blir vi tvungna att skiljas åt, jag betalar i kassan till dom flinande gubbarna, ger Johan en sista kyss och en lång blick, och åker sen ner för rulltrappan. Mina knän var som gelé och jag kunde inte sluta le. Jag smsade till både Carro och Andrea med ett "JAG HAR HÅNGLAT I TUNNELBANAN".  "


Dock så... känns det inte så hemskt. Jag fällde några tårar, men jag saknar honom inte. Ärligt talat saknar jag hans hund mer än jag saknar honom, och hans farsa var asrolig. Men jag saknar inte Johan. Jag har inte gråtit över honom på så länge, att det nästan känns konstigt. Det känns som igår som vi stod utanför Solna Centrum när han sa att han inte älskade mig längre. Nu när jag tänker på det, så gråter jag bara för mig själv, och det jag har fått genomlida sen dess. Men inte för oss, vårt förhållande. Alls. Jag saknar honom inte. Jag gråter därför att han gjorde illa mig mer än någon annan någonsin har gjort, men inte för att jag vill ha tillbaks honom.

Jag kan numera prata om honom utan att känna magen dra ihop sig till en boll. Jag kan berätta saker som vi gjort tillsammans och skratta. Jag kan tänka på honom utan att gråta. Jag kan tänka på andra killar utan att känna mig skyldig.

Jag gjorde många misstag efter att han lämnat mig. Sorg gör en människa svag och omdömeslös. Och det var precis vad jag var. Men jag ångrar inte nånting. Jag ångrar inte att jag skolkade mycket i skolan för att jag inte orkade vara nånstans förutom hemma i soffan med några säsonger med Family Guy. Jag ångrar inte att jag involverade mig med Ludde. Jag ångrar inte att jag grät varje dag i fem veckor efter att han gått sin väg. Jag ångrar inte att jag inte åt ordentligt på fyra månader. Jag ångrar inte att jag försummade läxor och vänner, jag ångrar inte ett jävla dugg. För allt det som jag gjorde, det behövde jag. Om jag skulle bli tillsammans med någon nu, och det skulle ta slut... då skulle jag veta hur man ska göra och vad man ska låta bli. Jag skulle veta vad som är bra och vad som är dåligt.

Uppfatta mig inte fel, jag skulle inte tveka en sekund att sparka honom så hårt jag kan om jag skulle träffa honom.
Men jag tror nog att jag är klar nu, med sorgen. Det är över nu. Jag är klar. Jag är hel.