Tårar är dåligt
Just vid den här tidpunkten för ett år sen var jag som allra lyckligast i mitt liv. Det var då jag blev tillsammans med Johan. Ett år och en timme, ungefär. Tiden går fort.
Jag börjar bli trött, men inte tillräckligt. Jag har ätit väldigt mycket bananer på sista tiden, vilket är konstigt, för jag hatar verkligen bananer. Men jag känner i alla fall ingen smak, så det gör inget. Fönstret är öppet och det regnar ute, regnar in. Jag har ont. Min kropp skriker åt mig, den vill sova. Men hjärnan, den struntar i kroppen. Den sitter där i mitt huvud och säger saker som jag inte tycker om. Det är inte snällt. Jag vill ta bort den. Går det? För i så fall så vill jag. Jag vill leva utan min hjärna, så att jag slipper tänka, för det gör så ont.
Jag har förhör i tyska imorgon. Jag vet inte ens vad det är om. Jag hoppas att Jakob förstår. Jag hoppas det.
Jag hoppas att dom andra inte kommer titta på mig med sorgsna blickar och säga "aw gumman, stackars dig", för det klarar jag inte. Då kommer jag gråta, och man ska inte gråta i skolan. Jag har lovat mamma att gå hela dagen imorgon och inte skolka, men om jag gråter så kommer jag göra det ändå, eftersom jag har lovat mig själv att aldrig gråta i skolan igen. Skolan för mig är glädje. Då ska man inte gråta.
Mitt huvud gör så ont. Jag har lust att skada mig själv, vilket inte är bra för man ska inte falla tillbaka i gamla dåliga mönster, särskilt inte om de gör så att ens mamma gråter. Då är det dåligt. Tårar är dåligt. Jag vill inte gråta mer nu, det känns som om jag har gråtit en hel ocean hittills i mitt liv, och jag är ändå inte så gammal. En sjö åtminstone. Jag vill inte gråta mer nu. Jag vill bara kura ihop mig i någons famn och sitta där, trygg. Jag vill vara ifred. Jag vill vara hemma imorgon. Jag vill sitta och tycka synd om mig själv med en kopp te och en dålig film och bara sitta. Men det går inte.
Om det ändå hade varit jullov.
