Halleluljah Moment

Hej vänner. För er som inte vet det så har mitt förhållande tagit slut. Nu vet jag ju iofs inte hur många av er som bryr sig, men det skiter jag i, för jag vill skriva av mig bara. Jag mådde väldigt dåligt igår, jag grät hela dagen, så mina kinder är alldeles nariga av allt salt. Jag känner mig ganska tom, men inte på samma sätt som efter Johan. Då kändes det som en knytnäve rakt igenom mig, som greppade ryggraden och slet ut den. Det här känns mer som ett slag i solar plexus: man blir chockad, får svårt att andas, och jävligt ont. Men det släpper relativt fort, även om man blir öm.

Så jag är okej, jag börjar känna mig som en människa igen. Redan. Så det betyder att jag inte kan ha varit särskilt kär. Men det är mer det faktum att han inte var kär i mig som gjorde ont. Fast det var ju jag som gjorde slut.
Han sa att det känns konstigt mellan oss, att han tycker om mig, men att det är något som känns fel. Jag håller med, men inte på samma sätt. För hos mig växer kärleken fram. I alla fall. Han sa att det känns som om han måste vara med mig, och att det är ett tvång. Varpå jag sa att jag vill inte vara ett tvång, jag vill vara bonus. Han sa att han måste få fundera. Jag sa att det behöver han inte. Jag sa att jag kände att han var osäker, och att det inte kommer fungera. Jag sa "allt eller inget.". Jag sa "vill du inte ha mig, så tackar jag för mig och önskar dig ett bra liv." Han blev besviken, sa att han ville att vi skulle vara vänner. Jag tackade nej, och sa att jag inte skulle kunna se honom på något annat sätt än som pojkvän, i alla fall inte på ett bra tag. Sen blockade jag honom, tog bort honom. Raderade varenda sms, mail, gästboksinlägg, bloggkommentarer, mobilnummer, allt.

Tack och adjö, sa jag, och klippte bort alla trådar som fanns.
Det känns tomt, och jag ska inte neka till att jag är ledsen och gråter mycket. Men det känns inte som om det kommer ta lång tid för mig att kunna stå på egna ben igen.