Halleluljah Moment

Gah. Dagen var kass bortom mänsklig förståelse. Jag ville inte gå upp ur sängen imorse, men när jag väl hade vaknat till lite så kunda jag inte ligga kvar, för då var jag ju vaken och började tänka. Tankar suger. Jag duschade i hundra år. Jag har knappt på min mobil längre, den irriterar mig, och stänger av datorn efter fem minuter. Den roar mig inte. Sen har jag inte tagit med mig min mapp hem heller, så jag har ingen aning om när vi börjar, vilka ämnen vi har eller var. Och eftersom jag stänger av mobilen och lämnar den hemma hela tiden, så har jag inte heller någon aning om vad klockan är. Smart.

Ungefär 50 % av dagen har jag spenderat med näsan i min bok, Les Misérables. Den äger.

Jag sov ungefär fem timmar inatt, så jag kommer antagligen sova gott ikväll. Jag har lånat Little Britain säsong ett och Hipp Hipp säsong två av Martina, så jag har något att roa mig med. Sen lånade jag någon skum vampyrfilm av Chema också. Plus att jag har en del biblioteksböcker att läsa. Jag tänker inte låta min hjärna plåga mig mer än nödvändigt, därav mitt intensiva kulturintresse just nu. Sysselsättning är bra.

Jag liksom blackar ut lite då och då har jag upptäckt, det är lite läskigt. Jag kan liksom sitta och kolla på nånting en stund, och sen upptäcka att någon har suttit och försökt kontakta mig den senaste halvtimmen. Det är lite skumt sådär.

Sen spanade jag in Skabb-David idag. Då är det illa alltså. Det är bara för att jag hade den där drömmen om honom. Men liksom, varför Skabb-David? Jag gillar inte ens killen, han är ett stort svin. Han dricker sprit i skolan, röker cigarretter oftare än han andas, röker på och är i allmänhet ett praktsvin. Men ändå så kunde jag inte låta bli att totalt spana in hans rumpa på matten. Vadfan är det? Jo, det är ett säkert tecken på extrem desperation och ensamhet. Fy! Jag måste lära mig att tygla mig själv. Piskstraff.