Bittert
Nej, alltså. Har inte haft en bra dag. Missade första lektionen, försov mig då jag hade glömt att sätta på min mobil och ställa in den på ringning. Vaknade en kvart innan vi skulle börja, så jag tänkte "meh" och satte mig istället och tittade på Animal Planet med min syster. Sen tittade vi på Matrix 2. Sen gick jag till skolan för lektion nr 2. Men jag kom för sent, och missade första insläppet. Jag satte mig utanför och stirrade in i väggen. Sen gick jag. Jag orkade inte. Jag gick. Jag satte mig på bussen, läste min bok.
Jag har i alla fall ätit idag. Jag åt en banan, och sen ett bröd. Och en våffla, men den mådde jag illa av. Blä. Jag kan inte svälja av någon konstig anledning, och inte heller sova i min egen säng. Det här är varför jag hatar att ha människor som sover hos mig. För när dom är borta så känns det fortfarande som om dom är kvar där inne, i lakanen, i luften, i väggarna, i möblerna. Jag klarar inte av att vara här inne om jag inte är extremt utmattad, vilket jag inte är just nu, vilket gör det hela till ett levande helvete. Jävligt kul. Jag hatar allt. Jag borde gå i kloster.
Och det blir ju inte särskilt mycket bättre av att han läser min blogg heller. (Om du gör det nu, var snäll och låt bli. Eller låt i alla fall bli att kommentera, för jag vill inte ha med dig att göra just nu. Tack.).
Jag blir så... bitter. Det finns knappt en enda film jag kan titta på som det inte är kärlek i, och det påminner mig bara om hur otroligt jävla misslyckad jag är vad det gäller kärlek. Hur kommer det sig att det finns hur många elaka och fittiga tjejer över hela jorden som har normala och lyckliga förhållanden, men jag som är så jävla snäll inte får ett jävla piss? Tack för den du, gud. Jävla helvete. Ursäkta, jag är bitter. Här sitter jag nu, sjutton år, med tre förhållanden i ryggen, och ändå så är jag fortfarande oskuld. Vad fan är det för skit? Seriöst. Det känns inte bra. Jag känner mig omåttligt patetisk. Det är inte så kul alltså.
Och sen att så många av mina vänner har funktionella förhållanden. Jag blir så sataniskt avundsjuk. Inte för att jag inte unnar dom det, utan mera för att jag vill också vara älskad, men det är ju så jävla svårt. Jag önskar bara att jag kunde hitta någon som jag kunde vara med. På riktigt. Utan att behöva gå runt och vara osäker hela tiden, utan att grina som ett jävla våp alltför ofta, utan att vara rädd.
Men fat chance att det någonsin kommer hända.
Jag har i alla fall ätit idag. Jag åt en banan, och sen ett bröd. Och en våffla, men den mådde jag illa av. Blä. Jag kan inte svälja av någon konstig anledning, och inte heller sova i min egen säng. Det här är varför jag hatar att ha människor som sover hos mig. För när dom är borta så känns det fortfarande som om dom är kvar där inne, i lakanen, i luften, i väggarna, i möblerna. Jag klarar inte av att vara här inne om jag inte är extremt utmattad, vilket jag inte är just nu, vilket gör det hela till ett levande helvete. Jävligt kul. Jag hatar allt. Jag borde gå i kloster.
Och det blir ju inte särskilt mycket bättre av att han läser min blogg heller. (Om du gör det nu, var snäll och låt bli. Eller låt i alla fall bli att kommentera, för jag vill inte ha med dig att göra just nu. Tack.).
Jag blir så... bitter. Det finns knappt en enda film jag kan titta på som det inte är kärlek i, och det påminner mig bara om hur otroligt jävla misslyckad jag är vad det gäller kärlek. Hur kommer det sig att det finns hur många elaka och fittiga tjejer över hela jorden som har normala och lyckliga förhållanden, men jag som är så jävla snäll inte får ett jävla piss? Tack för den du, gud. Jävla helvete. Ursäkta, jag är bitter. Här sitter jag nu, sjutton år, med tre förhållanden i ryggen, och ändå så är jag fortfarande oskuld. Vad fan är det för skit? Seriöst. Det känns inte bra. Jag känner mig omåttligt patetisk. Det är inte så kul alltså.
Och sen att så många av mina vänner har funktionella förhållanden. Jag blir så sataniskt avundsjuk. Inte för att jag inte unnar dom det, utan mera för att jag vill också vara älskad, men det är ju så jävla svårt. Jag önskar bara att jag kunde hitta någon som jag kunde vara med. På riktigt. Utan att behöva gå runt och vara osäker hela tiden, utan att grina som ett jävla våp alltför ofta, utan att vara rädd.
Men fat chance att det någonsin kommer hända.
Kommentarer
Trackback
