Att tänka är att vara en idiot
Alltså, jag funderar. Det, som vi alla vet, är ett dåligt tecken. För jag kommer aldrig, aldrig, aldrig fram till något annat än dåligheter. Jag tänker tillbaka på en tid då jag vill tycka var fantastisk, men... Det var den inte. Den var hemsk. Men ändå bra. Fast mer hemsk än bra. Och... det gjorde ont. Jag gjorde mig jävligt illa. Men jag kan ändå inte sluta tänka tillbaka och tänka "Det där var det bästa som någonsin kommer hända mig", fastän det kanske inte är sant.
Jag ska berätta en liten hemlighet. Jag är rädd för andra människors känslor. Skiträdd. Som en femåring är rädd för monstret i garderoben. Så otroligt rädd. För att det är en sak av många som jag inte kan kontrollera. Jag är ganska mycket av ett kontrollfreak. Och när jag inte kan kontrollera saker som påverkar mig så mycket, då blir jag rädd.
Och av alla dessa känslor finns det ingenting som skrämmer mig mer än kärlek.
För kärlek är så opålitligt. Nej, vänta, kärlek är inte opålitligt. Människor är opålitliga. Och dom suger. Jag gillar inte människor och deras känslor, jag gillar inte mig själv. Jag styrs för mycket av mina känslor, jag önskar att jag kunde vara iskall. Det är jag inte. Men jag försöker.
Kärlek är läskigt. För jag vet inte vad det är. Jag vet inte om jag vill veta. Jag är bra på att övertyga mig själv saker. För bra. Och... jag vet aldrig om någonting som jag känner är på riktigt, eller om det bara är något som jag övertygat mig själv om. Och gud, jag är så rädd för det.
I varenda bok som finns så är det nästan alltid kärlek med i leken. Och dom är alltid så säkra! Dom vet att det är kärlek och att dom kommer älska varandra för evigt och bli gamla tillsammans. Dom säger att när man väl är kär, så vet man bara. Men det är ju en lögn! Man kan inte veta sådant! Hur fan ska man kunna veta det? Hur vet man att man inte bara tror att man är kär? Hur? Det skulle jag gärna vilja veta!
Och jag hatar när dom i böckerna faller hals över huvud för varandra, för jag känner alltid att så ska det vara, men att det inte kommer vara så för mig. För alla killar jag någonsin tyckt om har jag alltid gått och väntat på att det ska ta slut, för så är livet. Om jag tror att det ska gå bra, det är då det inte går bra. Om jag förväntar mig det värsta, så blir det så också. Jag vet att det låter som om jag bara tycker jävligt synd om mig själv just nu, men det är så jag gör. Jag litar inte på folk, jag litar inte på att dom som jag älskar ska älska mig tillbaka eller aldrig såra mig, för livet fungerar inte på det sättet! Det är alltid dom man älskar som skadar en mest, för dom vet var dom ska slå för att det ska göra så ont som möjligt.
Och som jag sa, så kom jag inte fram till annat än att livet suger och att jag verkligen inte borde få tänka. Jag borde ha som i Hitchhiker's Guide to the Galaxy: att spadar åker upp och slår till mig så fort jag funderar. Det skulle vara en avsevärd förbättring.
citat:
Mormor: "Han är en såndär som man vill döda långsamt. Hacka av en del i taget...." *ondskefullt kackel*
för det första måste jag säga att jag vill träffa din mormor. För det andra, BÖCKER SUGER. Eller kärlek i böcker suger. Varför? JO, för att det aldrig skulle hända i verkligheten. Och btw, du kan gärna få skriva min blogg åt mig för du säger ändå alltid det jag tänker XD Och svaret är ja nea, kärlek suger. Det suger hardcore. Och ingen kan kontrollera skiten för den delen heller. så när vi blir 25 så gifter vi oss. Capishe?
