Halleluljah Moment

Såg en bra film nyss: School for scoundrels, en komedi om nördar som tar en kurs för att lära sig att stå upp för sig själva och ta för sig. Asrolig. Vill också kunna ta för mig.
Och jag vill också ha något nytt i mitt liv. Nya vänner (även om jag redan har dom absolut bästa vännerna i hela världen), ny plats, nytt utseende, nytt allt! Känner för att göra en förändring. Det är därför jag älskar sådana filmer, därför att dom ger en en paus i livet plus att dom gör så att man vill förändra och förbättra saker.
Äh, jag vet inte, jag kanske borde hitta någon ny fritidsaktivitet. Ska ju börja på yoga med Carro efter lovet (eftersom RC kommer ha stängt på söndagar när vi går dit, så det blir inget mer tjockisdrickande på söndagarna. Ersättning: yoga.) då kanske man får träffa lite nytt folk. Var kan man egentligen träffa nytt folk? Jag menar, jag är ganska blyg vad det gäller riktigt nya människor. Jag vågar liksom inte gå fram till okända och säga "Hej, vill du fika?". Det är lättare att träffa folk genom andra. Det kan jag förstås göra.
Det var ju så jag träffade Johan liksom. Och även där har jag kommit fram till en sak (det här blev fan värsta soul-searching-bloggen ju, vad gay).
Att om jag ler mot folk så blir det mycket lättare. Jag har svårt för att le mot okända. Eller, egentligen inte. Inte svårt. Bara det att jag inte tänker på det, liksom. Jag glömmer bort att le. Men när jag är med mina kompisar, då ler jag ju nästan hela tiden. Och när jag känner mig bekväm och så. Det blir liksom enklare om man ler.
Sen har jag fått höra att jag har ett ganska tilltalande leende också, det är ju alltid mys.
Men hursomhelst. Nu vill jag träffa nytt folk. Gå på fester, fika, gå på konserter.
Dock bara med den sortens folk jag gillar. Dvs, inga lajvare. Detta är en fet diss mot alla lajvare. Ni är gay.
Aja. Nu ska jag gå och titta på lite mer film.