Halleluljah Moment

Jaoo, nu sitter jag här på min fula piggelinfärgade stol i mitt lilla rum och funderar. Såg nyss ett avsnitt av Grey's Anatomy (som jag för övrigt älskar) där dom pratade om "New Beginnings" vid nyår. Då började jag tänka på mitt nyår, som iofs var det absolut sämsta nyåret någonsin i och med att jag hade blivit fetdumpad två dagar innan själva nyårsafton, då det skulle vara fest där pojken ifråga skulle ha varit med. Visst, det var en skojsig fest med mina älskade vänner, men det var ju fortfarande rått då och sög ganska ordentligt.
Det gör fan fortfarande ont. Varför jag inte kan släppa den där satans människan är en fråga jag ställer mig i princip varje sekund av min existens sen tre månader tillbaka. Och jag är inte ens arg på honom. Fast jag borde vara det. Men jag är inte det. Trots att han gjort de senaste tre månaderna av mitt liv till ett jävla helvete, trots att han gjort så att jag blivit tvungen att söka psykologhjälp, trots att han gjort så att jag gjort en del dumma val, trots att han gjort så att jag spenderat 75 % av min tid med att gråta som en jävla snorunge så är jag inte arg. Inte ett dugg arg. Bara besviken.
Men hursomhelst; jag kom fram till en sak. Jag vill ha min nya början nu. Jag vill gå vidare, släppa det här och sluta vara ledsen. Vara glad, lycklig, stabil och... obitchig. Jag är så trött på att vara elak och bitter. Jag vet att jag inte är så förbannat rolig för jag är så bitter/negativ/überbitch hela tiden. Ej kul, och det tycker jag med. Jag gillar det inte. Visst, jag har alltid haft en massa bitchtendenser. Men så här bitchig har jag aldrig varit. Nu är jag väldigt elak, och jag gillar det inte.
Hur gör man då för att lyckas gå vidare, kan man fråga sig. Ja, det undrar jag med. Jag trodde att jag höll på att gå vidare efter typ en månad, men så fick jag väl återfall eller något. Sen gjorde jag också en del misstag där som fuckade upp saker och ting ännu mer.
Jag är ganska instabil egentligen. Och gay. Fett gay! Väldigt oskillat.
Det är ju vår också, då vill man ju inte gå runt och vara ledsen.
Min högsta önskan just nu på gå-vidare-fronten, det är att kunna åka buss ordentligt. Jag åker ju buss till skolan varje morgon. Det är ungefär en halvtimmes bussresa. Under den bussresan brukar jag lyssna på musik. Just nu kan jag bara lyssna på extremt glad musik på bussen, eller inget alls. För lyssnar jag på musik som är aningens, aningens ledsen: då gråter jag. På bussen. Det är pinsamt, jobbigt, och det fuckar upp mitt smink.
Det är speciellt en låt som får mig att gråta som ett barn, och det är låten I don't love you med MCR. Herregud vad jag grinar så fort jag hör den! Och Iris med Googoodolls. Och typ all musik vi någonsin lyssnat på tillsammans, plus ett antal filmer, alla sorters manga, Saturday Night Live... Sen kan jag inte lyssna på Bandit heller, för det lyssnar han på.
BÖG! Han har förstört så mycket för mig. Om jag stötte på honom skulle jag nog klappa till honom tror jag. Sparka honom på smalbenet. Den reflexen framkallar han hos mig, samtidigt som jag bara vill grina.
Fast ändå... Om han ringde till mig och sa "Linnea jag älskar dig, jag vill ha dig tillbaka", skulle jag ta tillbaka honom. Trots allt. Även om han bara kontaktade mig och sa "Kom hit och knulla" skulle jag bara be om tid och plats. Så patetisk är jag.
Hursomhelst: åter till ämnet. Jag vill börja om från början.
Är det någon som har några tips?