Halleluljah Moment

Ni vet den där tröjan som min mor pajade? Weeeeeeeeeell, hon köpte en ny till mig. Efter att Jossan hade övertygat henne. Vilket var najs. Jag gillar min syster. Så jag är inte sur för det längre. För övrigt så är såret på min näsa på väg att läka, men igår... Min näsa svullnade till dubbla storleken. Det var hemskt. Gjorde ont också. Men nu är det på väg bort, även om den fortfarande är lite svullen.
Det är nog bara jag av alla idioter i hela världen som får ett sår på näsan som sen svullnar upp. Jag är speciell.

Ibland blir man jävligt trött. Numera när syster lämnat boet så har detta naturligtvis lett till att omsorg som räcker till två barn fördelas på ett. Vilket är jävligt mycket. För mycket. Dett har också lett till att jag får skulden för allting, oavsett om det är mitt fel eller inte. Till exempel: om Josse, jag och far sitter och munhuggs i vanlig ordning, så är det alltid "tyst Linnea", "du är så kaxig, Linnea" och "sluta bråka, Linnea.". För nu helt plötsligt så spelar det ingen roll hur otrevlig någon annan är, för det är alltid JAG som ska sluta. Inte Josse, inte pappa, utan jag. För JAG är så kaxig.

My ass att jag är så kaxig. Vad det egentligen handlar om är att jag är mycket lättare att säga till än Josse eller pappa, för dom skiter i det. Det gör inte jag, utan jag blir SUR. För jag tycker inte om att vara den ständiga syndabocken vars fel allting är. Varför är det alltid jag som ska vara tyst? Det är ju inte ens jag som börjar! Jag är inte värst! Varför är jag den som är "kaxig"?

Ett annat exempel är alldeles nyss. Jag fick en jättefin t-shirt av min syster i 18årspresent. Jag älskar den tröjan, det är min favorit av alla jag har, och jag har jävligt många. Nyss så såg jag att den har blivit färgad i tvätten. Den är numera limegrön. Jag hatar limegrönt. Min tröja var himmelsblå, vilket var passande eftersom den porträtterade en himmel och en ballong. Senast jag kollade, så var inte himlen limegrön.

Jag går då ut i vardagsrummet och frågar vem det är som har tvättat. Det är mor. Jag förklarar att hon har sabbat min tröja och visar att jag är upprörd. Hon säger bara "men jag kunde ju inte veta att den skulle bli färgad." Vafan, tänker jag. Nej visst, det kunde du inte. Men efter FYRTIO ÅR av att ha tvättat kläder, hur kommer det sig då att det bara är mina kläder som blir förstörda? Och alltid, ALLTID, mina favoritkläder? Och sen "Men tvätta dina kläder själv då!" Javisst, med nöje, men om DU slänger in en tvätt med MINA kläder, är det då MITT fel att dom blir förstörda? Och inte fick man en ursäkt heller. Jag hade brytt mig mindre om hon hade sägt förlåt, men nej nej. Självklart inte. Det går ju inte att be om ursäkt till mig, jag är ju så kaxig.

Jag är sjuk. Väldigt, väldigt sjuk. Har under de senaste två dagarna haft huvudvärk, feber, illamående, hosta, halsont, tappat rösten samt haft ont i ryggen, fast det har inget med förkylningen att göra. Och jag svär, det är Saffes fel. Samma dag som jag blev sjuk, innan jag ens var täppt i näsan, kom han fram till mig, la handen på min axel och berättade att han hade stämbandsinflammation. Två timmar senare var jag nära döden.

Bu. Men men, det är väl som det är. Robin var här idag i alla fall, det var jääääättemysigt. Vi kramades massor, jag fick massage och vi tog ett varmt bad. Nu råkar vi ha ett ganska litet badkar och Robin är ganska stor, vilket leder till att jag får ligga på honom med halva kroppen utanför vattnet samtidigt som han skvätter på mig och är allmänt elak. Men han är så snygg naken, så det gör inget. Han har muskler värda att döda för. Yummy.

Förhoppningsvis kommer han hit imorgon (eller idag, tekniskt sett) också. Han är lite mysig.

Nu ska jag hoppa i säng och försöka sova lite grann också, förhoppningsvis mår jag ännu bättre imorgon (idag). Godnatt alla barn, och ett litet private message här: Serben, du kommer klara din första arbetsdag finfint. Håll dig bara lugn, svär inte och var så trevlig som möjligt. I believe in you, serbfitta! You can do it!

Jag: "Nej men det är sant, vi har typ inga blattar på hela skolan!"
Farsan: "Vaddå inga blattar, du har ju Serben!"

Ohoy! Jag är sliten till max. Verkligen. Jag är trött, har ont i nacken och axlarna, har huvudvärk och skavsåren på fötterna är numera köttsår. Kul kul. Men jag har haft ett trevligt lov i alla fall. Jag har lekt med en massa barn, fast mest Robin. Roligast av allt var halloweenfesten hos Camilla, den var en succé tycker jag. Dock blev den pryda kärringen inom mig lite smått chockad av allt hånglande och allt det nakna. Lite läskigt om man inte är van.

Jag var populär i mitt seriösa blond-'fro. Jag skulle ha lockar egentligen, men istället fick jag ett afro. Det var awesome. Jag hade också en sexig-sexig illgrön kaftan med broderier och en assload med halsband. Det var najs. Massa trevligt folk var där, med lagom fantasifulla outfits. Temat var ju "uppklädd, utklädd eller avklädd", och alla dessa partier blev uppfyllda. Läskigt nog. Nejmen det var en massa killar som kom i kostym. En kille hade en klassisk sjuttiotalskostym som var i röd sammet och lila siden. Ashett. en kille var utklädd till han i American Psycho. Björn var bordellmamma, han hade bröst och smink ocvh hela fadderullan. Jävligt uderhållande.

Jag har tråkigt. snart ska jag ha religion. Det SUGER.

Nu ska jag försöka hitta något spel eller något annat bögeri att underhålla mig med. Cheerio.

Min mormor är här en vecka och ser till så att jag inte bränner ner huset nu när mamma och pappa är på Teneriffa. Idag var hon, jag och syrran ute och käkade kinamat. Väldigt underhållande.


Dagens Citat:
Mormor: "Men ring morfar nu då!"
Josse: "Men det har jag ju gjort, det var upptaget."
Mormor: "Vad konstigt."
Jag: "Vem pratar han med?"
Mormor: "Han kanske har en annan!"
Josse: "Ja, ett nytt russin."

Mormor: "Ha! Jag må vara ful, men jag är inte dum!"

Hej barn. Uppdaterar bara för att Andrea tjatar, som den lilla slyna hon är. Kan berätta att häromdagen gjorde Andrea en väldigt fin manöver mot en efterhängsen beundrare, något som fick mig och min mor att skratta rakt ut i tio minuter. Och det bästa är att hon lärde sig från min mor. Jag är lite stolt bara.

Fick en underbar present av min far idag; nya, bättre högtalare till min data. Det äger. Min far är bästa i hela jävla världen.

Sen har världens bästa grej inträffat. Det är nämligen såhär... att.... YATZY SKA SLUTA!!! Japp mina vänner, det är ajöss med hemska tyskaläraren från helvetet! Kaputt! Slut! HALLELULJA! Han slutar om en vecka. Jag är inte ledsen. Faktum är att jag fick utöva väldigt stark kontroll över mina ansiktsmuskler när han sa det, för att inte brista ut i ett soligt leende av lycka. Om du ser det här, Yatzy, vill jag att du ska veta... Jag avskyr dig. Hela gruppen avskyr dig. Till och med din älskade Lasse från Barnen i Bullerbyn avskyr dig! DU SUGER!!

Jag är ett mentalt barn. Alltså, i skallen så är jag fem år gammal. Om jag förlorar i spel blir jag jättearg och skriker och grinar och är allmänt pinsam. Om någon inte gör som jag vill så tjurar jag. Fungerar inte det så gråter jag. När vi har diskussioner i skolan måste jag alltid säga vad jag tycker, allra högst och med min mest övertygande röst. Jag vill bestämma. Min inre femåring tycker att alla andra är så jävla dumma i huvudet, dom kan ingenting och därför ska jag bestämma, och hör sen.

Det är inte så bra, har jag kommit fram till. Faktum är att det suger kuk, i stora doser. Jävla penisar i flock, som Serben skulle säga. Det är jobbigt, och jag har ingen aning om hur jag kan övertyga min inre femåring att det kanske är dags att ändra lite på sig, om jag inte mutar henne med godis, men hur länge skulle det hålla?

Jag menar, aboo. Jag är en snorunge. 18 år och en total snorunge från helvetet. Jag behöver terapi.



Dagens citat:
Jag: "Men mamma, om ni hade fått veta att jag hade Downs syndrom eller något innan jag var född, skulle ni verkligen ha behållt mig då?"
Mamma: "Såklart gumman!"
Josse: "Fan heller!"
Jag: "Nej, men det är väl inte så konstigt. Dom hade ju redan dig."

Idag har jag åkt longboard med mannen. Det var väääldigt roligt, och jag trillade bara en gång. Fick värsta adrenalinkicken när jag åkte ner för en (okej rätt liten) backe i (tyckte jag) rasande fart. Det var roligt! Det ska jag fortsätta med. Fast när jag skulle åka hem sen så åkte jag och mannen tillsammans på hans longboard, jag styrde och han fixade farten. Det sög. Hans knuffande med foten för att få upp fart rubbade min bräckliga balans hela tiden, och vi for åt helvete två gånger, med mig underst. Så mina knän är ganska svullna och gör ont, men jag blödde iaf inte. Men det var roligt i alla fall!

Men ja... annars då?

Ok, kort och gott kan vi ju säga att min artonårshelg ägde fetmycket röv. Fick massvis med fina presenter på fredagen, dvs Dagen D, middag på thairesturangen här på hörnet, gos med mannen och hyrfilm. Lördagen var stressig. Upp vid nio då mannen åkte för att jobba. Linnea trodde att hon skulle kunna gå och lägga sig igen, men blev blåst när hon istället tvingades att baka bullar, och efter det var fixet inför öppet hus i casa del Nea i full gång.

Sen dök den utomordentligt luriga Adam, numera kallad Charlie Muhammed (efter att Robin kom på att han är vårt oäkta barn) upp, cirkus en och en halv timme för tidigt. Lurigt! Så jag blev ursäktad från allt fix (ha!) för att socialisera. Sen bytte familjen om till fina kläder och gästerna började välla in. Det var så otroligt sjukt mycket folk att det var omöjligt att hålla koll på hur många det var. Och ändå blev inte alla godsaker uppätna! Men men, mer till det tjocka barnet i mig.

Efter ett bra tag bestämde sig alla vi ungdomar för att gå ut och göra stan. Så vi horade till oss lite, och begav oss ut. Först gick vi till Nivå 22, som är väldigt överskattat tyckte jag iaf. Trist. Sen gick vi till Toxic, som var ett trevligt dansställe där Robin bjuckade på min första drink, en P2:a. Den var god. Sen dansade vi jävligt mycket. Det ägde. Drack en till drink, en som min syster köpte åt mig med pengar som min mormor hade gett henne för att kunna bjuda mig på en drink. Fina mormor.

Dock drog alla typ hemåt vid ett, halv två, då typ alla var cpigt trötta. Vi käkade på Max vid centralstation innan det bar av hemåt. Jag, serben och Adam sov hos mig, och jag sov som ett barn. Underbart.

Det var en fin helg, kort sagt. Tjoho! :)

Jävla helvetes satans... skit. Ni vet sånadär händelser som ger en lust att ställa sig upp och skrika "NEJ!! Det är INTE OKEJ!! Det är MIN dag, och DU ska göra som JAG säger!! NU!!! BRÖÖL!!", samtidigt som man hör sin inre artiga tant säga "Nej, nej, det är okej, jag förstår! Det är ingen fara!" samtidigt som man tänker vafan hände nu? Såna händelser suger. Särskilt när man inte är tillräckligt smart/modig/stark för att säga nej, när man egentligen borde göra det.

Idag är det förvånansvärt nog fredag. Det känns som onsdag. Men iofs, det har varit en speciell vecka. I onsdags så åkte alla treor på SFG till Väddö för att jobba med ledarskapsveckan i 36 timmar. Vi åkte vid tio, och var framme strax efter elva. Då åt vi lunch, och sen började arbetet. Det finns tre ledarskapsgrupper, och jag och min grupp är i Tobbes grupp, prisa gud. Tobbe äger alla.

Dock hade skolans auktoritetspersoner bestämt sig för att ha tre teman, ett för varje grupp, istället för bara ett som vi vanligtvis har. Men men, vafan ska man göra. Vi har iaf ett ganska kickasstema, dvs... decennier. Låter skittrist, jag vet, men faktiskt är det rätt kul. Min grupp ska ha 50-talet, och det kommer äga. Det kändes t.o.m som vi kom någon vart, och det är jävligt najs. Så det är bra iaf. Sen hade dom gratis kaffe/choklad/te/vadsomhelst i matsalen, så vår grupp knarkade sånt, vilket orsakade hyperaktivitet. Awesome.

Sen sov vi. Jag fick ligga i samma säng som Serben, eftersom dom hade planerat så dåligt att Carro och Denise inte fick någon sovplats, och fick bo med oss. Jag fick ingen kudde :(

Sen dagen efter så jobbade vi lite mer innan vi slutligen åkte hem. Jag köpte nässprej och hyrde film, och sen myste jag hela dagen igår. Det var väldigt trevligt.

Idag ska jag och Robin på en Fråga Olle-inspelning. Min systers kompis hade fått biljetter, men ingen kunde gå så jag fick dom, och det var ju snällt! Så jag ska dit ikväll, och sen ska jag sova hos Robin. På lördag ska jag följa med mannen på kräftskiva, och jag är skräckslagen inför mötet med hans kompisar. Här har man tjatat om att få träffa hans vänner i evigheter, och nu när det är dags har ju lust att fly landet. Det är läskigt! Tänk om dom tycker att jag är tråkig? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om dom tycker att jag är ful? Tänk om jag blir aspackad och gör något dumt? TÄNK OM!!!

Det är läskigt. Jag vet inte vad jag ska ha på mig... Hoo. Nåja. Nu är det iaf inte långt tills jag fyller arton. En vecka. Sen jävlar!!

Det är en såndär dag idag. En såndär dag då man alldeles för sent inser att man borde ha stannat i sängen imorse. Jag har varit drabbad av en elak förkylning sen i onsdags, och har legat däckad fram till igår. Igår gjorde jag min första eskapad till den riktiga världen igen: jag gick till videobutiken och tillbaka. Vilket är ca en halv kilometer. Och under den korta streckan så svettades jag rakt genom tröjan. Det sög.

Men jag hade iaf en massa film att trösta mig med. Idag har jag legat och myst hela dagen, med film och te i min syrras gamla rum. Det var jätteskönt, med regnet trummandes på fönstret och allt. Men sen skulle jag ju gå ut, för att åka till Bergshamra för att vara med gänget. Jag och syster laddade upp med chips, godis och öl, och åkte dit. Redan vid busshållplatsen började jag klappa ihop. Blodtrycket var åt helvete, jag svettades och frös om vartannat och jag hade ont i magen. Men jag åkte i alla fall, dum som jag är. Inga mediciner hade jag med mig heller, förutom nässprej. Smart.

Så väl där spenderade jag en halvtimme inne på toan med huvudet mellan knäna medans jag försökte få världen att sluta snurra. Sen ringde syrran till farsan och han kom och hämtade oss. Det SÖG. Jag vill inte vara en krasslig jävla bakteriehärd! Suck.

Men men. Så nu har jag legat och tittat på Apocalypto och vilat, så nu mår jag bättre. Robin är på väg hit och det känns bra att få ha någon att sova bredvid.

För övrigt var det en annan sak jag ville säga också. Kommer ni ihåg Johan, mitt ex sen urminnes tider? Nå, han är tillbaka. Typ. Eller nej, men jag ska förklara. För en vecka sen sa Andrea till mig "Johan vill prata med dig." Jag sa, visst, kör i vind. Så under hela den här veckan har jag gått och väntat och väntat och väntat och närapå dött av nervositet, för ju längre tiden gick desto oroligare blev jag. Vad ville han med mig?

Men så nu så fick jag veta, att han fortfarande, efter all den här tiden, mår mindre bra för att han gjorde illa mig. Herregud vad gulligt det är! Jag menar, det var så LÄNGE sen! Typ mer än två år! Och jag är så över det, jag tycker inte ens synd om den person jag var då längre när jag tänker på det. Jag skiter i det. För utan det, hur hade jag då varit idag?

Men i alla fall, det är så sött att han faktiskt bryr sig. Fortfarande. Förra gången han hörde av sig till mig så bad jag ju honom i princip att dra åt helvete, för då gjorde det fortfarande lite ont. Men nu är det lugnt, för jag menar, jag har en man med tvättbräda som tycker om att massera mina fötter och som har en rumpa som man kan studsa ett mynt ifrån; vem bryr sig om dåtiden?

Nejmen. Det är fint i alla fall. Upprättelse! Yay!


Dagens citat:
Jag: *suckar* "Karlar!"
Farsan: "Men dom är goa att klämma på!"

Jag är jättesjuk och borde egentligen sova, men jag kom på att det finns en sak jag vill säga. Imorse när jag vaknade så möttes jag av en... underbar syn. det var mörkt, men en smal strimma av ljus kom in vid sidan av rullgardinen och föll rakt över oss. Där låg Robin, naken, lugnt sovandes och insnodd som en mask i mina lakan. Han tittade på mig och sa "God morgon" och log, och somnade sen om medan jag tog en dusch.

Varje gång jag gick in i rummet så låg han där, invirad i sängkläderna, med rufsigt hår och sin klassiska nöjd-min. Jag kunde inte låta bli att le inombords varenda gång jag såg honom. På utsidan däremot var det lite svårare, eftersom jag hade ont i huvudet och halsen. Men ändå.

Det är en såndär minnesbild, ni vet, en sån som man tar fram när man är lite nere och njuter av. Precis som det ska vara. Och nu luktar hela min säng Robin. Precis som det ska vara.